En såndär dag

Ibland blir jag bara så jävla avundsjuk på alla er, alla er med föräldrar. Speciellt nu med allt som hänt, allt med 2 flyttar, allt kaos. Att inte ha någonstans att ta vägen, inget safetynet. Förstå mig inte fel, jag är så grymt tacksam över alla mina grymt älskvärda kompisar och min storebror. Men ibland vill man bara falla tillbaka och bli lite omhändertagen, nivet den känslan. Den ni säkert får när ni vill åka hem till era föräldrar en helg och bara bli ompysslad. Känna att man bara kan ringa mamma eller pappa och få råd, hjälp med saker eller bara höra deras röster. Att dem ringer och tjatar, gör det ta tag i det osv. Sånt man hatade. Eller som när dem bara ringer och vill höra hur man mår, säga att dem älskar en. Basic stuff. Jag saknar det. Somsagt så har jag världens bästa vänner och storebror som får agera päron ibland när jag behöver kramar och råd. Men det blir aldrig riktigt detdär, detär som saknas. Det ni har. Jag hoppas verkligen att ni är så jävla tacksamma, för man vet inte vad man har förens det är borta. Tänk på det, skiljs aldrig osams, låt dem alltid veta att ni älskar dem och krama dem så ofta ni kan. Det hade jag gjort, tusen gånger om.